Tankar i Allhelgonatid

SÖNDAGENS GUDSTJÄNST i vår kyrka hade ett tydligt Allhelgonatema. Predikan av Franz Hagman handlade om hopp och vår kallelse att vara ljus i mörkret. Vi sjöng tillsammans hemlandssånger som "Mitt hem är där på andra stranden" och "Tänk när släkt och vänner".  För fin sång och att leda lovsång stod Camilla och Roger Claesson Wämmerfors.

DE SENASTE dagarna är vi många som tänkt särkilt på nära och kära som inte längre finns ibland oss. För min del är det många minnen av min pappa Laile  och mamma Ulla men också på svärmor Kerstin och svärfar Evald. De har funnits med under en stor del av mitt liv och jag minns dem med glädje och saknar dem mycket.

DET FINNS EN tradition att i allhelgonatid åka till kyrkogården och tända ljus. Det känns fint att på det sättet få hedra och minnas de som inte längre finns ibland oss.  Jag har funderat över det här med att tända ljus. Kanske är det så att vi allra mest tänder ljus för vår egen skull!? Ljuset är inte bara mysigt det ger en skön känsla runt minnet av nära och kära. Det gör oss själva gott och värmer vårt eget inre på ett förunderligt sätt.

VI LÄSER I i bibeln att Jesus säger att han är livets ljus. Hans ljus har ett gott inflytande på oss. Det avslöjar sådant som behöver bli synligt och det ger oss värme och vägledning på livets väg.