Tacksamhet, tro och kampen för livet

Min första omgång cellgifter

JAG BRUKAR VARA försiktig med att dela det som är mitt mest privata och hålla en gräns till det som är det offentliga. Men den här gången känner jag att jag behöver kliva över den gränsen. Jag gör det i hopp om att min berättelse kan ge styrka till andra som drabbats av svåra sjukdomar. Ingen ska behöva känna sig ensam när livet är som tuffast. Det finns alltid stöd, hopp och ljus, även när livet skakar som mest.

FÖR SNART 14 ÅR sedan blev jag allvarligt sjuk i ulcerös kolit. Till slut behövdes en akut operation där större delen av min tjocktarm togs bort och jag fick en stomipåse. Jag var då oerhört nedgången och svag, men efter operationen vände allt. Jag repade mig, fick tillbaka livskraften och har kunnat leva ett gott liv med stomipåse sedan dess.

SEDAN DEN TIDEN har jag gått på regelbundna kontroller på Mag- och tarmmottagningen på Höglandssjukhuset. Vid en sådan kontroll i november hittades förändringar som såg oroande ut. Efter röntgen och en rad nya prover kom beskedet ingen vill höra ”Du har en cancertumör, och det finns viss spridning.”

DET KÄNDES TUNGT, overkligt och skrämmande. Vad händer nu? Går det att behandla? Hur lång tid har jag? Det som smärtade mest var inte min egen osäkerhet utan tankarna på min älskade Annette, våra barn och deras familjer, våra barnbarn. Hur skulle det bli för dem?

EFTER YTTERLIGARE undersökningar och röntgen togs en behandlingsplan fram. Det planerades först strålning, sedan cellgifter och till sist operation på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Nu är strålningen genomförd, fem intensiva dagar på Ryhov. Inför det senaste läkarbesöket gjordes en större röntgen, inklusive lungor, för att se om spridningen fortsatt. Jag har sällan känt sådan vånda inför ett möte. Rädslan för spridning och att allt skulle ha förvärrats var stor. Men i stället kom beskedet som fyllde oss med en enorm lättnad. Det är ingen ytterligare spridning, behandlingsplanen håller och kommande cellgiftsbehandlingen kortas till två månader. Ett glädjande besked som kändes som att få livet tillbaka igen.

NU HAR JAG PÅBÖRJAT cellgiftsbehandlingen. Det är kraftiga behandlingar, både med dropp genom venport och utöver det tabletter morgon och kväll. Biverkningarna är tuffa men har hittills varit hanterbara. Jag är fast besluten att ta mig igenom detta steg för steg.

DET SOM BÄR MIG NU är min starka gudstro. Jag vet att Jesus är med mig och att han är stormens överman. Jag bärs också av min fru Annette, som med sin kärlek och omsorg är mitt fasta ankare. Min familj och mina vänner utgör ett ovärderligt nätverk av stöd, värme och förbön. Församlingen och alla omkring mig som ber, tänker på mig och hör av sig, det betyder mer än jag kan uttrycka.

JUST NU KÄNNER JAG också en otroligt stor tacksamhet till den fantastiska och proffesionella personalen inom sjukvården och det fina bemötande jag får. Varje möte, varje ord och varje handling har ger mig trygghet och de bästa förutsättningarna att bli frisk. Jag känner även stor tacksamhet till tjänstepersoner och politiska kollegor från alla partier som visar stöd och omtanke.  Tack alla för att ni finns!