 |
| En klapp-bälgkamera av märket Thowe som kommer från min farfar Gustav Carlsson i Föreberg |
NÄR MAN BLIR allvarligt sjuk förändras livet i grunden. Mitt i allvaret, osäkerheten och alla frågor växer en tydlig insikt fram om att det som faktiskt betyder något är människorna omkring oss. Vardagens bekymmer bleknar, och relationerna med familj och vänner blir ovärderliga. Man inser hur djupt man älskar sin fru och sin familj och hur mycket det betyder med vänner när tiderna är tuffa. När allt annat faller bort är det relationerna som står kvar. Och de är, utan tvekan, tillsammans med min Gudsrelation, det viktigaste av allt.
ÄNDA SEDAN MAMMA och pappa gick bort i cancer, tio år yngre än jag är nu, har relationen mellan oss syskon varit stark. Men som det är mitt i livet har vi inte träffats så ofta som vi kanske velat. Mycket ska hinnas med, tiden springer, och man tänker att det alltid kommer fler möjligheter. Men efter mitt sjukdomsbesked har vi mötts oftare än på länge. Vi har delat minnen, skratt och tårar. Pratat om barndomen, vår uppväxt och våra föräldrar. Också vår relation har blivit viktigare än någonsin, och det har betytt mycket att få återknyta trådarna till vår gemensamma historia.
HÄROMDAGEN HADE min syster med sig en liten rektangulär svart låda som en gång tillhört farfar. “Vad tror du det här kan vara?” undrade hon. Jag tog hem den, googlade och undersökte den noga. Till slut hittade jag ett sätt att öppna den och så vecklades ut en fantastisk gammal klapp-/bälgkamera. Förmodligen tillverkad runt 1925 vid Thomas Werke i Freital, Dresden. Kameran kallades Thowe och är en imponerande konstruktion med slutare, bländare och skärpeinställning via en klämma på en liten räls. Den verkar ha använts med glasplåtar, alltså en helt annan värld än dagens digitala fototeknik.
FARFAR VAR FÖR mig en inspirationskälla till mitt eget fotointresse. Han fotograferade bröllop, begravningar och viktiga händelser, och kvaliteten på bilderna är än i dag imponerande med tanke på den utrustning han hade. Hundra år senare står jag med en Sony A7 IV med fantastiskt autofokus, AI-hjälp och avancerad teknik. Jag kan ta hundratals bilder och välja den allra bästa. Farfar hade ett fåtal plåtar, långa slutartider och människor som behövde stå helt stilla för att resultatet skulle bli bra. Det sätter saker i perspektiv. Livet förändras, tekniken förändras men relationerna och arvet från dem vi älskar består.
ÄNDA SEDAN MAMMA och pappa gick bort i cancer, tio år yngre än jag är nu, har relationen mellan oss syskon varit stark. Men som det är mitt i livet har vi inte träffats så ofta som vi kanske velat. Mycket ska hinnas med, tiden springer, och man tänker att det alltid kommer fler möjligheter. Men efter mitt sjukdomsbesked har vi mötts oftare än på länge. Vi har delat minnen, skratt och tårar. Pratat om barndomen, vår uppväxt och våra föräldrar. Också vår relation har blivit viktigare än någonsin, och det har betytt mycket att få återknyta trådarna till vår gemensamma historia.
HÄROMDAGEN HADE min syster med sig en liten rektangulär svart låda som en gång tillhört farfar. “Vad tror du det här kan vara?” undrade hon. Jag tog hem den, googlade och undersökte den noga. Till slut hittade jag ett sätt att öppna den och så vecklades ut en fantastisk gammal klapp-/bälgkamera. Förmodligen tillverkad runt 1925 vid Thomas Werke i Freital, Dresden. Kameran kallades Thowe och är en imponerande konstruktion med slutare, bländare och skärpeinställning via en klämma på en liten räls. Den verkar ha använts med glasplåtar, alltså en helt annan värld än dagens digitala fototeknik.
FARFAR VAR FÖR mig en inspirationskälla till mitt eget fotointresse. Han fotograferade bröllop, begravningar och viktiga händelser, och kvaliteten på bilderna är än i dag imponerande med tanke på den utrustning han hade. Hundra år senare står jag med en Sony A7 IV med fantastiskt autofokus, AI-hjälp och avancerad teknik. Jag kan ta hundratals bilder och välja den allra bästa. Farfar hade ett fåtal plåtar, långa slutartider och människor som behövde stå helt stilla för att resultatet skulle bli bra. Det sätter saker i perspektiv. Livet förändras, tekniken förändras men relationerna och arvet från dem vi älskar består.
