DET ÄR UPPRÖRANDE att läsa om Tabitha i Kvillsfors, som nu riskerar att utvisas till Uganda. Hon har sin familj och sina vänner här. Men eftersom hon har fyllt 18 år räknas hon inte längre som barn och omfattas därför inte av de så kallade anhörigreglerna.
TABITHA GÅR på Höglandsgymnasiet och har ambitionen att utbilda sig till sjuksköterska, ett yrke där vi i dag har stor brist på kompetens. Hon är en ung kvinna som är väl integrerad i vårt samhälle, som vill arbeta, bidra och bygga sin framtid här. I en kommun och ett land som kämpar med vikande befolkningssiffror och kompetensförsörjning framstår det som orimligt att utvisa personer som både vill och behövs här. Hon är dessutom långt ifrån ensam, liknande fall finns runt om i landet. I flera fall utvisas små barn medan föräldrar får stanna.
JAG STÅR BAKOM en stram migrationspolitik. Sverige klarar inte att ta emot lika många som vi gjort under tidigare år. Men för att en stram politik ska vinna respekt och legitimitet måste den också vara rimlig och rättssäker. Den får inte slå över i stelbenthet eller leda till beslut som upplevs som hjärtlösa, orimliga och omänskliga.
DET FINNS IDAG krafter, både inom regeringen och oppositionen, som vill se över de delar av lagstiftningen som får sådana konsekvenser. Jag menar att vi kristdemokrater borde gå i spetsen för en sådan förändring. Inte minst utifrån att vi i vårt principprogram slår vi fast att
”Sverige kan bäst verka för en generös och human flyktingpolitik genom att samarbeta med andra stater. Därför bör EU:s medlemsländer ha en gemensam och generös flyktingpolitik, som tar hänsyn till människors skyddsbehov och där humanitära skäl väger tungt. Migrationspolitiken får inte leda till att familjemedlemmar skiljs från varandra. Utvisnings- och avvisningsbeslut som leder till familjesplittring ska inte fattas eller verkställas, såvida inte synnerliga skäl finns. Barnperspektivet ska alltid finnas med i migrationsärenden.”
