Syskonstöd och ännu ett steg närmare målet

EFTER NÅGRA DAGARS PAUS var det under torsdagen dags att ta nästa steg med den andra omgången av cellgiftsbehandling. Precis som förra gången började det med dropp. Men den här dagen fylldes inte bara av cellgifter, utan också av värme. Brossan körde bilen och fanns tryggt vid min sida och syrran kom direkt till sjukhuset. Behandlingsrummet förvandlades till en liten syskonträff, komplett med droppställning, skratt och nybakade frallor och Toscakakor som Annette så omtänksamt ordnat.

DROPPET VAR denna gång utökat till hela fyra timmar för att därmed möjligtvis minska biverkningarna något. Kroppen reagerade starkt och det kändes särskilt i musklerna, halsen och att jag inte klarar kyla men känslan är ändå att det kanske var något mindre biverkning denna gång än förra gången.

NÄR DET VAR DAGS att åka hem blev det premiärtur i rullstol ut till entrén. Även om det kändes ovant, var det samtidigt ännu ett bevis på att hjälpmedel finns när de behövs. Ett sätt att ta sig framåt, även de dagar då benen inte riktigt vill bära. Det är märkligt hur en sådan här dag kan rymma både trötthet och styrka på samma gång. För varje behandling är jag ett steg vidare. Med mångas omtanke, förböner och familjen vid min sida känns vägen lättare. Vi fortsätter framåt!