 |
| Under söndagen har Annette och jag varit ute med båt på Allgunnen. Det regnade nästan hela tiden men var ändå skönt att höra vågornas kluckande och ljudet av regn. En bra tid för eftertanke! |
MÅNGA FÅR LÄMNA jordelivet efter ett långt och rikt liv, mätta på dagar och år. Efter ett långt och ofta strävsamt liv känns vilan både naturlig och välförtjänt. Andra rycks bort alldeles för tidigt, när de fortfarande borde ha haft många år kvar att leva. Några har kämpat länge mot svår sjukdom, medan andra drabbas av en olycka som på ett ögonblick förändrar allt. Det känns brutalt och orättvist. Men livet är just så skört.
JAG TROR ATT MÅNGA av oss lever som om livet alltid kommer att fortsätta. Vi planerar, stressar och skjuter upp sådant som egentligen betyder mest, nästan som om vi vore odödliga. Men när man, som jag, lever med en allvarlig sjukdom blir perspektiven annorlunda. Då blir varje ny dag en unik gåva att ta emot och förvalta. Den är inte något vi förtjänat, köpt eller ansökt om. Livet ges till oss, dag för dag, som en gåva.
INOM DEN KRISTNA TRON säger vi ibland att någon har "gått före" när en människa dör. Jag tycker om det uttrycket. Det rymmer både sorg och hopp. Sorg över saknaden, men också hoppet om ett återseende. Ett hopp om att den som gått före redan har kommit fram till det mål som också väntar oss.
FÖR MIG ÄR HOPPET den tro jag bär inom mig och som ger mig en tillförsikt om att döden inte är slutet. Den är början, eller kanske snarare fortsättningen, på något nytt. Ett liv i Guds närhet, på den plats som Gud själv har förberett för oss. Det gör inte sorgen mindre när vi förlorar någon vi älskar. Saknaden finns kvar och gör ont. Men mitt i sorgen finns också ett hopp. Och ibland är det just det hoppet som bär oss vidare, en dag i taget.
