IDAG HAR HUSTRUN och jag gjort vår medborgerliga plikt och varit och förtidsröstat. Vi förtidsröstade även i förra valet och för oss är det dels smidigt, dels ett sätt att försäkra oss om att vi verkligen kan rösta. Det skulle ju vara tråkigt om vi till exempel fick maginfluensa eller något annat som hindrade oss från att ta oss till vallokalen på söndag.
HAR DU RÖSTAT ÄNNU? Om inte får du gärna sätta ett X på mig. Jag är nummer tio på kommunvalsedeln och ankaret, det sista namnet på regionvalsedeln för Kristdemokraterna.
VI HAR VARIT på Ryhov idag för det läkarbesök som varit planerat sedan länge. Vi fick med oss både positiva besked och en stor besvikelse. Det positiva är att alla blodvärden är ”nästan för bra” och att cancerindikatorn är mycket låg. Den visar i princip ingen cancer i kroppen. Det är förstås ett väldigt bra besked och något som jag verkligen försöker ta in och glädjas åt.
MEN VI FICK OCKSÅ det besked som vi hade hoppats skulle vara annorlunda. Trots åtta månader av mycket tuff behandling har cancern inte krympt. Jag hade så innerligt hoppats att alla cellgifter, antikroppar, biverkningar, trötthet och allt annat som kroppen fått gå igenom skulle ge ett tydligt resultat och att cancern skulle krympa. Då hade jag kunnat nå målet med en operation som förhoppningsvis skulle göra mig fri från cancern. Men så blev det inte den här gången.
SAMTIDIGT ÄR DET viktigt att komma ihåg att cancern inte heller har spridit sig eller vuxit under de här åtta månaderna. Den hålls alltså helt inaktiv av behandlingen. Och det är något vi verkligen får försöka glädjas åt mitt i besvikelsen. Läkaren berättade att en operation i nuläget därför är mindre trolig. Men man skickar ändå en remiss till Karolinska, där de får göra en egen bedömning. Kanske ser de andra möjligheter? Kanske finns det någon väg framåt som vi inte ser just nu? Man ska aldrig säga aldrig!
HAR DU RÖSTAT ÄNNU? Om inte får du gärna sätta ett X på mig. Jag är nummer tio på kommunvalsedeln och ankaret, det sista namnet på regionvalsedeln för Kristdemokraterna.
VI HAR VARIT på Ryhov idag för det läkarbesök som varit planerat sedan länge. Vi fick med oss både positiva besked och en stor besvikelse. Det positiva är att alla blodvärden är ”nästan för bra” och att cancerindikatorn är mycket låg. Den visar i princip ingen cancer i kroppen. Det är förstås ett väldigt bra besked och något som jag verkligen försöker ta in och glädjas åt.
MEN VI FICK OCKSÅ det besked som vi hade hoppats skulle vara annorlunda. Trots åtta månader av mycket tuff behandling har cancern inte krympt. Jag hade så innerligt hoppats att alla cellgifter, antikroppar, biverkningar, trötthet och allt annat som kroppen fått gå igenom skulle ge ett tydligt resultat och att cancern skulle krympa. Då hade jag kunnat nå målet med en operation som förhoppningsvis skulle göra mig fri från cancern. Men så blev det inte den här gången.
SAMTIDIGT ÄR DET viktigt att komma ihåg att cancern inte heller har spridit sig eller vuxit under de här åtta månaderna. Den hålls alltså helt inaktiv av behandlingen. Och det är något vi verkligen får försöka glädjas åt mitt i besvikelsen. Läkaren berättade att en operation i nuläget därför är mindre trolig. Men man skickar ändå en remiss till Karolinska, där de får göra en egen bedömning. Kanske ser de andra möjligheter? Kanske finns det någon väg framåt som vi inte ser just nu? Man ska aldrig säga aldrig!
PLANEN FRAMÖVER är att fortsätta behandlingen för att hålla cancern i schack så länge det är möjligt. Samtidigt vill man behålla möjligheten till operation om tumören börjar krympa. Jag ska erkänna att jag hade hoppats så innerligt på att få höra att jag nu kunde slippa cellgifterna och antikropparna. Jag längtar så efter att få känna mig lite mer som mig själv igen. Att få börja bygga upp ork, styrka och vikt och känna att kroppen börjar få kraften tillbaka. Behandlingen sliter hårt på kroppen. Tröttheten, alla biverkningar och allt annat som följer med behandlingarna tar på krafterna. Men jag har inget bättre alternativ just nu. Så jag får acceptera situationen som den är och fortsätta kämpa.
NU VÄNTAR i alla fall en paus på knappt två veckor. Den pausen tänker jag verkligen försöka ta vara på. Förhoppningsvis kan jag få vila, återhämta mig och samla nya krafter innan nästa omgång med dropp, cellgifter och antikroppar börjar igen. Det finns också en liten ljuspunkt i det hela. Jag ska byta antikropp igen och få tillbaka en variant som jag tidigare haft och som förhoppningsvis inte ger lika mycket problem med huden, utslag och allt annat elände.
FÖR MIG, MIN ÄLSKADE ANNETTE och hela familjen känns det förstås tufft just nu. Det här var inte beskedet vi hade hoppats på när vi gick till läkaren idag. Men vi ger inte upp. Vi fortsätter att hoppas. Vi fortsätter att tro på läkarna och på att de gör det de kan. Vi fortsätter att tro på att Gud kan göra det som vi människor inte kan, ett gudomligt mirakel.
VI VET INTE NÅGOT om vad morgondagen bär med sig. Men vi vet att vi inte behöver bära den ensamma. Vi vill därför också säga ett stort och innerligt tack till alla er som fortsätter att tänka på oss, höra av er och framför allt vill ha med oss i era förböner.
