 |
| Asta i ungefär den ålder då hon fick ta ansvar för hem och storfamiljen Svensson i Nybygget |
SOM JAG BERÄTTADE OM i söndags hade jag då en dag i min farmors fotspår. En resa som blev mycket mer berörande och intressant än jag hade kunnat ana. Tack vare Ingvar. Svensson, Göte Eldeland och Egon Henriksson har jag fått del av släktforskning och olika dokument och fotografier, som jag har digitaliserat så att de kan leva vidare för framtiden också i min familj. När jag nu läser de gulnade dokumenten och ser de svartvita ansiktena på bilderna får jag en känsla av att stå lite närmare dem som gått före.
DET SOM FÖR MIG BLEV allra starkast var att få höra nya berättelser om farmor Asta. Jag visste inte att hon var en av hela 13 syskon, varav en halvsyster. Jag visste inte att hennes mamma, Hilma, dog tragiskt ung och blev bara 42 år gammal. När hon gick bort fanns sju barn under tio år i hemmet, och den yngsta var bara ett år. Det gör nästan ont i hjärtat att föreställa sig den katastrof som hennes bortgång var för familjen.
MIN FARMOR VAR BARA 14 ÅR när hennes mamma dog. I den åldern är man själv egentligen fortfarande ett barn, men hon fick plötsligt bära ett ansvar större än de flesta av oss kan förstå. Hennes pappa Samuel orkade inte ta hand om alla barnen själv, och några fick lämnas bort. Men min farmor fanns kvar, och kämpade för att hålla ihop den del av familjen som blev kvar hemma. Samuel lär ha sagt: ”Utan Asta hade det inte gått.”
NÄR JAG HÖR DE ORDEN känner jag en djup tacksamhet. Astas styrka och hennes uthållighet lever vidare i oss, även om vi kanske inte alltid tänker på det. För mig blir detta också en påminnelse om hur fantastiskt bra vi har det som lever nu och att vi borde vara mer tacksamma.
LÅT OSS ALDRIG glömma våra förfäders kamp, mod och kärlek. Deras berättelser förtjänar att bevaras och berättas vidare!
