UNDER LÖRDAGEN publicerade Sävsjöappen min fjärde krönika. Den här gången utgår jag från en dramatisk upplevelse i kyrktornet i Nya Hjälmseryd, en händelse från när jag var barn. Krönikan mynnar ut i en reflektion om något som berör oss alla, vikten av att kunna förlåta och också ta emot förlåtelse.

DET ÄR NOG INGEN överdrift att säga att förlåtelse är viktigare än någonsin. I en tid där konflikter lätt växer och bitterhet riskerar att ta över, behöver vi mer av goda relationer och mindre av hämndbegär. Förlåtelsen öppnar dörrar till fred, både i våra egna liv, i samhället i stort och mellan nationer.

KRÖNIKAN HAR fått rubriken ”Kyrktornet, skräcken och förlåtelsen” och du hittar den i Sävsjöappen eller direkt via länken här:
https://savsjo.blogspot.com/2025/09/kronika-om-kyrktornet-skracken-och.html

Kyrktornet, skräcken och förlåtelsen

Har du också något sådant där svårt minne från barndomen som satt sig fast för livet? För mig och min bror blev ett sådant minne en skräckfylld upplevelse i kyrktornet i Nya Hjälmseryd.

Vi växte i unga år upp i Filadelfiakapellet, där mamma och pappa var vaktmästare. Vi som familj bodde i en lägenhet ovanför kyrksalen, i samma hus som idag rymmer Suzis Café med B&B. Farfar hade en gång byggt kapellet och bott där med sin familj. Pappa växte alltså också upp här, och under 60-talet var det vår tur. Brossan och jag kallades emellanåt för "kapellpojkarna".

Att bo i kapellet var spännande. Vi träffade många färgstarka personligheter, lyssnade till gripande predikningar och gillade ofta sången och musiken. Ibland blev det förstås långtråkigt också, som det kan bli för barn. Hjälmserydsbygden var full av profiler som vi mötte vid lanthandeln, macken eller längs landsvägen. Tryggheten var stark, men också kryddad med berättelser som satte fantasin i rörelse.

Mitt i byn var den ståtliga kyrkan det tydliga landmärket. Mäktig, respektingivande och vacker. Om kyrkan gick det både sanna historier och rena skrönor. Man berättade om min farfar som en gång balanserade på en planka högt upp i tornet för att laga kyrkklockan och det med en kamrat i andra änden som nästan svimmade av svindel. Många vittnen till händelsen kan intyga att den historien är alldeles sann.  Men det fanns också påhittade historier om exempelvis eldklot som rullade över kyrkogården om nätterna. För oss barn kändes den stora kyrkan både lockande och skrämmande.

En dag fick vi frågan om att följa med några andra barn upp i kyrktornet för att se den magnifika utsikten. Jag var kanske 8 år, brossan lite yngre. Vi tvekade, men till slut följde vi med. Trapporna knarrade, det susade märkligt och ljuden blev alltmer kusliga ju längre upp vi kom i tornet. När vi nästan var uppe förvandlades ljuden plötsligt till fruktansvärda skrik. Paniken och skräcken tog över. Vi rusade nerför trapporna och sprang hela vägen hem, med våra hjärtan bankande.

Det tog tid att förstå att allt bara var ett elakt spratt. Äldre barn hade gömt sig i tornet och iscensatt skräcken och de lyckades verkligen fylla oss med fasa och chock. För mig och min bror blev det en svår upplevelse som naggade vårt förtroende för andra barn. Händelsen blev ett tufft minne som etsade sig fast inom oss.

För ett par år sedan var jag på en gudstjänst i Förebergs missionshus. Vid kyrkkaffet  hände något oväntat. En jämnårig kvinna, en klasskamrat från grundskolan i Hjälmseryd, kom fram och frågade mig om jag mindes den där händelsen i kyrktornet. Hon såg på mig och sa:
”Jag har under alla år känt skuld för det vi gjorde mot er. Kan du förlåta mig?”

Svaret var enkelt: Ja! Vi kramades, och plötsligt kändes det som att något läkts. Att få förlåta och att ta emot förlåtelse efter sådär sextio år blev för oss båda något förunderligt befriande!

Den här händelsen fick mig att fundera vidare på just förlåtelsens kraft. När någon gör oss riktigt illa kan det fastna i minnet och göra ont länge. Först när förlåtelsen kommer, antingen från den som ber om den, eller när vi själva väljer att ge förlåtelse blir vi verkligen fria. Förlåta är att befria både sig själv och den som ber om förlåtelse. Detta är för mig är den största lärdomen från händelsen i kyrktornet

Men det är förstås inte alltid enkelt. Kan allt förlåtas? Ska man förlåta någon som inte ens ber om det? Jag har inga entydiga svar. Men jag tror att världen skulle vara lättare att leva i om fler av oss kunde lämna bakom oss oförätter och sådant som sårar och förpestar livet.

I den kristna tron är förlåtelsen central! Nästan varje gång jag går i kyrkan får jag höra orden: ”Du är förlåten.” De orden är för mig lika omvälvande och befriande varje gång!  Om Gud själv kan förlåta oss, borde inte också vi kunna förlåta varandra?

2025-09-20 Stefan Gustafsson

Tidigare krönikor:

Min första krönika handlade om vikten av Mötesplatser och publicerades inför första advent och den kan du läsa på följande länk: https://savsjo.blogspot.com/2024/11/ensam-ar-inte-stark.html

Den andra krönikan handlade om att vi behöver fler Liberor och den publicerades i februari 2025 och du kan du läsa den på följande länk:
https://savsjo.blogspot.com/2025/02/ny-kronika-om-att-det-behovs-fler.html

Den tredje krönikan hade rubriken "Från moppeturer till uppståndelse – om hopp i vår tid"
Den handlade om hur viktigt det är med möten och gemenskap och att inte fastna i det tunga, utan också våga lyfta blicken och se det ljusa, det hoppfulla. Du kan du läsa den på följande länk:
https://savsjo.blogspot.com/2025/04/fran-moppeturer-till-uppstandelse-om.html